Just nu känns det som att tiden går obeskrivligt sakta. Helgen tar ju visserligen slut i ett nafs men i år känns det som om det aldrig blir den 25 augusti. Micke är ledig den 25:e och den 26:e och inleder jakten ensam med Svante medan jag jobbar. Jag får lov att vänta ända tills efter helgen innan jag kan hänga med.
Känns nervöst gör det i alla fall, kommer det opererade benet att hålla, komma Svante klara sig från kungsörnar, vargar och annat skit i skogen. Minns fortfarande hur skräcken kramade mitt hjärta förra året när en stor kungsörn började cirkla ovanför Svante när han sprang på ett hygge. Jämt ska jag oroa mej för att det ska hända honom något. Fattar inte att man kan älska en hund så ohyggligt mycket.
Igår fick Svante göra en ny bekantskap - jag satt vid bordet och åt min fil och tittade samtidigt ut genom fönstret ner mot stranden när jag plötsligt såg ett brunt streck komma farande, efter kom ett vitt/brunt streck med blixtens hastighet. Shit vad var det hann jag tänka och tyckte mig se att det nog var en mink. Jäklars vilken fart det blev på Svante som kom tillbaka efter en kort stund men han tyckte att det var spännande att nosa på stranden. Det lustiga var att Micke och jag råkade titta ut genom fönstren flera timmar senare - då kom minken springande tillbaka från andra hållet. Häftigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar