Som natt och dag!

Svante vill ha godis

 Att jämföra Svante och Coffy i skogen går nästan inte. De är verkligen helt olika. Så här i efterhand förstår vi ju nu att Svante aldrig var någon riktig jakthund. Han var mer en kel- och myshund. Under turerna i skogen kom Svante ofta springande och stämplade med sina framtassar som för att tala om att han ville ha godis. Fick han inget godis skulle han minsann inte springa vidare.

Lill-Svante i skogen

 Hittade han fågel blev han så ivrig att han skalldrev när fåglarna flög. Sen sprang han tillbaka till löporna och tjöt och gläfste. Förstår ju nu varför fåglarna aldrig ville sitta så som Svante levde om.

Stor-Coffy i skogen

Coffy kommer aldrig och vill ha godis. Han har ett helt annat driv, springer flera mil i hög fart. Han är helt tyst och skäller när han ska skälla. Inte lätt att hitta bra jaktmarker med den farten han har. 

Helt obegripligt att två hundar av samma ras kan skilja så mycket åt, både i storlek och mentalitet.

Idag kan jag titta på bilder och filmer av Svante utan att börja gråta. Nu kan jag skratta åt alla hans hyss och tokigheter istället.