Nope!

Stjärnhimmel

Nix, såg inte en tillstymmelse till norrsken igår kväll trots prognos och OBS-tråd på Norrskenssidan på Facebook. Stod nere på lägdan en bra stund i mörkret och blåsten innan jag gav upp och kröp i säng.

Skogsfågeljakt 2016 - del 2!

Konrad in action

Så var det då äntligen dags för skogsfågeljakt igen. Semester och älgjägarna har paus. Vi drog iväg med husvagnen upp till jaktområdet.

"Här kommer jag"

 Jag startade upp med Konrad, Micke tog Coffy och for till en annan del av jaktområdet eftersom vi inte kan jaga för nära varandra.

Flyger fram

Vädret var skapligt, ingen skarp sol och inte allt för varmt men jag blev svettig ändå och Konrad törstig.

Lite varm

Det är så härligt att se Konrad springa i skogen och hur han har utvecklats. Nu blir han inte trött på samma sätt, snubblar och slår kullerbyttor.

Min fina Konrad

 Älskar min fina lilla jaktspets.

På myren

 Tyvärr visade det sig vara ganska fågeltomt trots att det var fullt av fågel sist vi var här.

Närkontakt

Hittade heller inga fåglar vid myrkanten.

Coffy med orrtuppkyckling

 Tog upp telefonen för att titta vad klockan var, då hade Micke skickat den här bilden på Coffy och en orrtuppkyckling. Jätte kul att han hade fått skjuta. Jag skyndade mig då att plocka ett gäng kantareller som jag sprang på.

Konrad och tjädertuppen

 Tisdag: Vi byter hund och jaktturer. Jag går med Coffy och Micke med Konrad. Jag och Coffy hittar ingenting. Jag blir deppig, har ont i foten och knät, ångesten kommer tillbaka.  Grinar i skogen och tänker att jag skiter i allt.

Kopplar Coffy, går ut till vägen och väntar på att Micke ska komma med bilen. Hade ingen mobiltäckning där jag gick idag så jag fick inget SMS, blev helt chockad och glad när Micke drog fram tjädertuppen han hade fått skjuta för Konrad.

Stjärtfjädrarna försvann

 Konrad hade blivit helt vild när tuppen damp i backen. Skakade den så fjädrarna flög och hela tuppstjärten försvann. Han kunde inte springa iväg med tuppen eftersom den var för tung.

Firar lite

 Vi bestämmer oss för att festa till det lite och plockade fram en flaska rödvin.

Lyxmiddag

 Micke lagar i ordning orrtuppen han sköt för Coffy. Steker bitar av orrköttet tillsammans med lök och kantareller som han blandar med grädde och rödvin. Till det har vi vår egenodlade potatis och hemkokt vinbärsgele som Sonja i Hassel har fixat.

Konrads orrtuppkyckling

 Onsdag: Hundbyte och jaktsväng på annat område. Konrad hittar några ströfåglar men ingen vill sitta. Men så plötsligt. Jag är på väg över en myr för att gå på myrens högra sida, Konrad är kvar på andra sidan. Hör ståndskall och ser att det är ca 130 meter bort. Jag skyndar mig allt vad jag kan med handskar på och ansiktsmask. Laddar in ett skott i bössan. Smyger och har en puls som är så hög att jag knappt kan andas. Hittar igen Konrad men han rör sig mellan flera träd, sen flyttar han sig och när han tittar upp i granen och skäller hittar jag igen fågeln.

Är helt skakis, försöker hitta fågeln i kikarsiktet, darrar, inser att jag inte kan skjuta utan stöd. Flyttar mig lite till vänster och lutar mig mot en stor sten. Hittar igen tuppen. PANG! Tuppen trillar i backen och Konrad är över den på nolltid. Han skakar och lever om så det flyger fjädrar överallt. Springer iväg med tuppen i munnen när jag närmar mig. Fick säga till på skarpen att han skulle släppa.

Konrad och orren - dålig mobilbild

Känns helt overkligt. Har haft enormt dåligt självförtroende och trott att jag aldrig kommer kunna göra en ansmygning och aldrig någonsin hitta igen fågeln i trädet. Blev en dålig mobilbild då jag fortfarande var helt skakis och Konrad får omkring och ville ta tuppen.

Torsdag: Vi startade tidigt eftersom det skulle börja regna vid 11-tiden. Orrarna spelade för fullt överallt lät det som. Jag gick med Konrad igen som var in i flera fåglar men de verkade nervösa och flög iväg.

Konrad var pigg, det var bara +3 grader ute och luften kändes frisk och krispig. Plötsligt hittade han igen en fågel som träade men den flög ganska snabbt när jag började smyga.

En stund senare såg jag hur Konrad hittade igen en fågel bara ca 36 meter ifrån mig. Jag stod helt still och väntade. Blev ståndskall ganska omgående, när jag började ansmygningen flög det iväg en annan fågel. Konrad släppte trädet och sprang efter. Jag ropade att han skulle komma tillbaka för jag förstod att fågeln satt kvar.

Han kom till bara direkt, fortsatte skälla som en tok och där, högt upp i granen satt tuppen. Jag smög närmare men kom inte riktigt bra. Såg ju fågeln men det var en massa grenar ivägen så jag vågade aldrig skjuta. Tvekade för länge, gjorde en sidoförflyttning, det märkte tupp som flög all världens väg. Tyckte det såg ut som en stor tjädertupp.  Spännande som tusan.

Gårdagens norrsken!

Svagt grönt

 Å vad jobbigt det kändes att det annonserades norrsken igår kväll och jag upptäckte att jag hade glömt stativet hemma. Fick nästan panik men försökte göra det bästa av situationen och använda biltaket.

Husvagnen

 Det lyser inne i husvagnen där Micke och nobskillarna gör sig i ordning för natten.

Det tar sig

Första norrskensvågen kom redan strax efter kl 20. Sedan hände ingenting och ingenting. Kroknade och kröp i säng men kunde inte sova.

Fascinerande

 Klev upp efter en stunds snurrande och upptäckte att norrskenet dragit igång igen.

Norrsken

Konstig känsla att stå ensam i mörkret ute i vildmarken och kolla på norrsken.

På spelmyren!

Dimmigt

 Vi ställde klockan och klev upp när det fortfarande var mörkt. Fikade, rastade hundarna, satte hundarna i bilen och drog ner mot spelmyren. Hundarna fick vackert vänta i bilen.

Trodde först att vi var för sena då tiden sprang iväg och vi skrämde en fågel på väg ut mot gömslet. Ingen fara sa Micke, det där var en tjäder som drog.

Dimman låg tät och tjock över myren och det var så tyst att man hörde blodet susa i huvudet men plötsligt skar ett väsande genom tystnaden. Efter en stund började vi höra hur orrarna började "bubbla".

En orrhöna lockades dit av ljudet och satte sig på backen bara några meter från gömslet.

Orrarna spelade och spelade, blev skrämda ett slag och tystnade av ett gäng sångsvanar.

Vi väntade och väntade, frös och blev stela. Ska dimman aldrig lätta så vi får se någonting.

När vi suttit i nästan 2 timmar var jag på väg att ge upp men Micke ville att vi skulle vänta en liten stund till.

Och plötsligt var dom där. Det är så obeskrivligt stort att sitta och titta på de spelande orrtupparna och höra deras bubbel som ekade över myren.

Så håll till godo. Här kommer nu massor av bilder.